Alvarstider!

Vi lever nu i alvarstider som vi inte kunde förseställa oss i början av året. Det började på behöigt avstånd i Kina och spred sig blixtsnabbt ut över hela världen och kom oss alla nära. Vad är det som händer? Det finns många aspekter på en sådan händelseutveckling. Det blottlägger oerhört tydligt människans oförmåga att klara sig utan Gud i en värld som är i upplösning snart sett på alla områden.

I Sverige har jag lagt märke till hur viftandet med regnbågsflaggan ersatts av den blågula korsmärkta flaggan på högsta nivå. Var det inte nog med de regnbågsprinciper man menar skulle omfatta alla i denna krissituation? Låt mig framhålla, att det räcker heller inte med de blågula färgerna hur flott de en gör sig i en bakgrundsuppsättning när alvaret skal framföras. Tar man bort korset ur flaggan blir det bara trasor kvar. Värre är när man vandrar som fiende till Krist kors. Då är kursen ställd mot fördärvet! När man  söker sin ära i det som är ens skam med ett jordbundet sinne, då går det fort utför.

Bibelns begreppsvärd har ställts på huvudet under alltför lång tid. Jesaja uttrycker det:

Ve dem som kal­la det on­da gott,

och det go­da ont,

dem som göra mörker till ljus,

och ljus till mörker,

dem som göra surt till sött,

och sött till surt!

21Ve dem som äro vi­sa i si­na eg­na ögon

och hålla sig själva för klo­ka!

Detta högmod, klok i sina egna ögon leder mot armod. En tomhet, en ödslighet ett mörker! Och detta kan komma plösligt! Vad skall vi då göra i detta kaos? Abraham trädde närmre Gud och bad för Sodom. Tidigare hade han i ett befrielseverk räddat, folk och släktingar med sina 318 hemfödda tjänare från fienden som anföll Sodom, men nu var det tid för att bedja! Jag säger inte vi skall låta bli det befrielseverk Gud satt oss i, men själva tyngdpunkten måste nu vara att bedja. Vi vet att Gud tänkte på Abraham och räddade Lot.

I Kollosebrevet möter oss kämpen Epafras. Han bad för bland annat Laodicea! Var det inte ett klent resultat? Var det inte förgäves? Nej! Jag tror att den öppna dörren, som  trots allt  fanns i Laodicea,  för var och en, var ett resultat av detta böneliv.

Det klart att inför dessa två troshjältar känner man sig svag och ovärdig. Men jag vet ju att Gud hör bön också från enkla människor som dig och mig. Det har förvånat mig att där man minst har anat det har det funnits svaga redskap som sett behoven  klarare än där man förväntat sig det, och bett trons bön. Gud som inte har anseende till personen har användning för alla! Den som beder han får!

Låt oss bedja hjärteböner, trons böner för människor i nöd! Gud förväntar sig det! Han begär inte att vi skall förstå oss på coronaviruset men förstå att han gav sitt liv för varje människa på korset, inte bara oss, utan alla. Känna medömkan som Jesus gjode över folkskarorna. Illa medfarna! Utan herde i en ödesmättad tid!