hvidere end sne

Solen och vindarnas ö ger en rätt god benämning på min barndoms ö. I min optik så lyser solen klarare här än på de flesta andra håll och vindarna är starkare än vad man oftast skulle önska. Dock känns det skönt när den griper fatt i håret på cykelturen eller nere vid havet.

Mycket har ändrat sig. De egna bilturerna ut i naturen hör till det förgångna. Nu är det cykeln och bussen som gäller. Jag är tacksam för cykelstigen på det gamla järnvägsspåret. Här lade vi barn en tvåöringar på spåret för att plattas till av tåget och vad värre är vi lade också örat till och hörde tågets ankomst innan vi såg det.

Ja tåget försvann, men bussarna gjorde det goda valet att upprättta en hållplats utanför vår dörr, dock lyckligtvis på andra sidan vägen. Här på sommaren gick bussen en gång i timmen mot Byxelkrok i norr och Kalmar i syd och de var alltid lika glada för att få oss med, med vår seniorbiljett.

I år gav himelen regn som gav det ovanliga - en grön gräsmatta hela tiden. Så tog också grenarna fart i sitt växande, så nu har jag klippt och samlat grenar som aldrig förr. Ju mer man klipper desto mer växer det! Majbålet väntar!

Vi njuter trädgården. Just det att kunna gå rakt ut i det fria och dricka sitt kaffe och få del av Maries våfflor, det är inte dårligt. Och så ta sig en promenad på Kärleksstigen här i Löttorp, det blir aldrig trist. Men också om morgonen få ett Guds Ord och få vända sig i bön till honom som ger livet mening - det är trygt.

Många av mina radioprogram över Radio Maranata Stockholm har talats in här i Löttorp över sommaren som sänts ut över Stockholms närradio. Tekniken ger oss möjligheter som vi knappast skulle kunnat drömt om i ungdomens dagar. Det viktigaste är dock den inspiration Gud ger som gör att frälsningsbudskapet om Jesus når ut till många.

De gamla frukträden, äldre än mig själv, gav god skörd. Plommon, inte så många, äpplen fler och päron i riklig mängd. Det var bara det att fåglarna tog av dem innan de var mogna. Jag slog ihop mina händer och försökte sätta skräck i dem, vilket hjälpte för stunden. De höll till i toppen av trädet och jag med darrande ben på en stege på lägre nivå. Vi blev väl till sist alla nöjda!