Flygturen. Vår tur till Færøerne var en semestertur av de stora. När Atlantic Airways med sina fyra motorer lyfte oss utöver Nordsjöns atlanthavsvågor, satt vi där med den bästa benplats något flygbolag hittills erbjudit oss. Och inte nog med det, de kom och serverade oss gratis kaffe och dricka hela tre gånger på den dryga tvåtimmarsturen med bröd till. Här har SAS något att lära!

Väl framme i Vágar lufthavn fann vi våra koffetar och hyrbil. Så bar det iväg de knappt fem milen mot Torshavn. Vi passerade tre tunnlar av vilken den längsta var nästan lika lång som ölandsbron, men varje gång kom vi säkert ut i det härliga ljuset. Lite spänd var man nog, men problemen var till att överse!

Vi tog in på det ställe som Marie fortfarande kallar hotellet, så helt dåligt var det nog inte. Ett Young hostels mitt i Torshavn! Och så var det bara att gå igång med utflyckterna.

Vädret. Vi hade ju hört en del, men nu skulle vi själva få rika erfarenheter med skiftningarna av regn och sol på direkten. Glad i hågen lämnade vi bilen i härligt solsken som ett par ungdommar, men knappt hade vi kommit utanför så regnade det! Vi fortsatte vår spatsertur och hängde över oss regnskydden i hård blåst som gjorde våra kinder röda som eld dock utan eldens värmande effekt. Vi vände snart tillbaka till bilen som ett par gamlingar som sökte skydd, så gott det nu gick. Väl inne i bilen sken solen igen i sin fulla kraft! Genomvåta tog vi hem till vårt young hostels för att byta om och ung i sinn drog vi så ut igen för en underbar eftermiddag för att se vidare på den storslagna naturen, denna gång strax nord för Torshav. Vädret skiftar från den ena ytterligheten till den andra på sekunder! Det vet vi nu!

Naturen. Det liknar Island och likväl inte. Här finns inga slätter utan uppfattas av en dansk ölänning som bara berg och det i de mest storslagna och varierande former. Den ljusgröna grönskan på bergen med några få mörkare och riktigt mörka inslag där solen och molnens samspel hela tiden ändrar på färgerna, gör att man kan kika på dem hur länge som helst utan att tröttna. Det är som att sitta på Öland och se på havets ständiga skiftningar men här med den gröna kolören i stället för den blå. Aldrig ens! Aldrig tröttnande!

Äventyr. Jag är ju rädd för tunnlar och skräckslagen för serpentinvägar. En dag kom vi på en smal väg där vi omöjligen kunde vända och så in i en tunnel… Problemet var att man inte kunde mötas i tunneln som utgjordes av ett enda spår. Det var dock fina mötesplatser där inne. Väl ute i ljuset stod vi framför en brant serpentinväg, en sådan jag lovat mig själv att aldrig köra. Här fanns inget val utan med Guds nåd och hjälp var det bara att fortsätta. Och det gick ju fint! Väl nere träffade vi ett par danskar som jag kunde fråga om vilken växel han använde uppför, för uppför skulle vi ju igen.  Tvåan var svaret. Inte ettan då? Kun hvis du går i stå! På tvåan kom vi så uppför och Marie tyckte visst att jag körde för fort, men det gällde ju om att inte gå i stå! Väl inne i tunneln fick vi så möte, men hade jag nu klarat serpentinen så var det nu bara, att om inte smita bilen in i bergväggen, så i varje fall på en mötesplats. Inga problem! Den som kan köra bil i Torshavn kan köra bil överallt, sägs det.

Båttur. Vi körde den underbart vackra vägen till Vestmanna varifrån vår båttur utgick. Bland ett tjugotal andra tog vi plats, Marie och jag i fören av båten i skepparens synsfält. Men vad får man inte lov till här på den sextiandra breddgraden! Här satt vi och kände havsvindens smekningar i håret och såg på bergen denna gång inramade av den blå atlanterhavets böljor. Det gick upp och det gick ned, så när vi skulle bak i båten så gällde det om att kravla och hålla sig fast i relingen. Kamerans långa objektiv var nästan, ja faktiskt nere och berörde båtens däckbräder. Hur skall man kunna hålla styr på två kamrer när man inte kan hålla styr på sig själv? Väl framme vid fågelberget, den lodräta bergsväggen blev vi forslat genom klippan som var som en portal. Undra på att jag hade svårt att konsentrera mig och ta kort mitt i det äventyret. Skulle båten gå fri igenom eller skulle vi fassna? Fåglar var det allt för få av! Men hela turen var värt varje krona av de tvåhundrasjuttiofem danska på person.

Temperaturen. Temperaturen så här i mitten av maj var i genomsnitt nie grader. Det kändes inte speciellt kallt, inte engång för mig som alltid fryser. I solen var det underbart men när solen var borta var det annorlunda, men eftersom det skiftade hela tiden så nådde man aldrig att bli nedkyld.

Möte. Vi var en kväll på möte i Ebeneser i Torshavn. Det liknade något av ett möte i en pingstförsamling sist på femtitalet. Man sjöng många fina sånger ur sångboken med nästan ettusentvåhundra! sånger och predikanten talade brinnande och engagerat om vikten av en personlig tro. Så mycket kunde man förstå och följa med på det færøiska språket.

Nu har vi varit på Færøerne och sett några av de arton större öarna som har förbindelse med varandra, antingen genom båtförbindelse eller tunnlar. För den som älskar natur är Færøerne alltid värt ett besök, då naturen är så annorlunda mot det vi vant oss vid. Så god resa!!!