På rundtur med bil forts.

Nu bar det vidare mot Dalarna, där vi fann hytter i Leksand  på en campingplats med 2 nätter. Vi körde runt Siljan och då hamnade vi i Mora där det var överfyllt med folk på gatorna då det var löpartävling i byn. Där mötte vi vänner, där hun varit tillsammans med Marie i Indien och nu hållt brevkontakt (julkort) i över 25 år. De har också varit på Öland. Det var Marie-Louise och Robert som gav ut vatten på flaska för att få in pengar till vatten i Afrika. Hun kände igen mig på direkten och när Marie kom fram i folkmängden blev ju inte saken sämre.

Ja så for vi vidare mot nord och Härjedalen, Jämtland. Vi körde omvägen förbi Vemdalen, Vemdalsskalet med sina imponerande höjder och kom fram en knapp halvtimme innan  receptionen på Östersunds camping stängde. Vi fick välja mellan hytte och vandrarhem. Vi valde vandrarhemmet i 2 nätter som vi hade helt för oss själva. Här på campingen har jag för många, många år sedan tillbringat massor av nätter med husvagnen och pepparkakorna.Vi körde runt om Storsjön och såg hastigt på Östersund, besökte vår vän Gustav Jilker Innan vi for vidare läste vi Psalm 139 om morgonen, där det bl. a. står att Gud omsluter oss på alla sidor och håller oss i sin hand. (bakfra og forfra på dansk). Om jag sade mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig, så skule själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa som dagen, ja mörkret skulle vara som ljuset.” Inte anade vi hur eksakt detta bibelord skulle vara för oss under dagen men vi lade våra liv som alltid i Guds händer och for vidare.

Tanken var att köra runt Kallsjön, men eftersom det regnade kraftigt lät vi bli. När vi var i Åre kunde man skymta Åreskutan och vid Tännforsen kom paraplyerna fram. Vi fick oss goda elgköttbullar på restaurangen medan regnet vräkte ner. Vi skulle ju vidare mot Norge!

Jag visste att det fanns en campingplats med hytter ca. 17 km från Trondheim, men hade glömt namnet. Vi fann den lite efter en förfärlig upplevelse i en tunnel på vägen. Jag körde intet ont anande in i en tunneln och det blev totalt mörkt! Jag visste inte vad jag hade bilarna, jag visste inte var tunnelväggen var, jag såg ingenting, absolut ingenting. Min första tanke var att ljuset hade gått ut på bilen, men inte. Så trodde jag att det duggade på insidan av rutan, men inte. Det enda jag fann var blinkersen på bilen och kunde stanna efter att jag kört ned några av de märken som visade vad mitten av vägbanan var. Rullade ner fönsteren på sidan och Marie gick ut och fann ett litet krypin, där jag efter att kört upp på kanten av motsatta sidan kunde få in bilen. Där visade sig det för mig otänkbara att vindrutan var helt igentäppt av vatten och skräp från tunneln. Vi gjorde den ren och kunde så köra vidare genom tunneln och kom så ut av den i dagsljus. Marie trodde hennes sista stund var kommen och jag var mest orolig för att köa in i bergväggen Efter vi satte oss i bilen där i tunneln och körde upplevde jag ett lung jag aldrig tidigare varit med till. Inte en skakning, ingen oro mer lungn än jag någonsin tidigare varit i livet. Det var helt förunderligt! Som ni förstår var det Gud som beskyddade oss med sin mäktiga hand. Det måste varit en enorm operation Han fick sätta igång för att hålla oss från bergväggen och inte minst andra bilar framför och bakom och ge mig och oss ett lung som aldrig för så vi kunde köra vidare och komma ut! Mörkret var inte mörker för Honom!!!

                                   Forts. följer